Samhällsviktiga resor under coronapandemin

Coronapandemin innebär stora omvälvningar för samhället i stort och för våra resvanor i synnerhet. Utredningen fokuserar på tre större yrkesgrupper som utför samhällsviktigt arbete och har begränsade möjligheter att jobba på distans: vårdpersonal, omsorgspersonal och trafikpersonal. Vi belyser ämnet från två perspektiv: nedifrån, från den enskilde yrkesarbetaren och resenären, och uppifrån, från myndigheter och arbetsgivare. Analysen bygger på intervjuer och möten samt medie­rapportering och befintliga rapporter, statistik och andra relevanta dokument.

Underifrånperspektivet tydliggör att pandemin har varit påfrestande för de studerade yrkesgrupperna och att utmaningarna med resorna kommit ovanpå detta, även om många verksamheter har löpt på ”som vanligt”.

Trängseln i kollektivtrafiken har varit i fokus för utmaning­arna kring arbets- och tjänsteresor. Många anställda som inte kan arbeta på distans upplever oro vid resor, och har velat undvika kollektivtrafiken i enlighet med Folkhälsomyndig­hetens rekom­mendationer. Vårdpersonal har känt ett särskilt ansvar vid valet av färdsätt till arbetet, då man varit direkt påverkad i sin yrkesroll av ökad smittspridning. Trafikpersonal har främst varit utsatta i sin yrkesroll, vilket är en arbetsmiljöfråga. Avstängningen av bussarnas framdörrar har dock lett till ökad trängsel i bakdörrarna, vilket har haft betydelse för resenärer­nas komfort, men kan även ha påverkat smittspridning och därmed känslan av trygghet.

Yrkesgrupper har olika goda förutsätt­ningar att kunna ändra resvanor, vilket bland annat är kopplat till inkomst, tillgång till bil, födelseland och bostadsområde. Den geografiska fördelningen av yrkesgrupper – i synnerhet korrelationen mellan inkomst, bostadskostnad och avstånd till centrum i storstads­områden – tycks förstärka beroendet av kollektivtrafik för arbetsresor till samhällsviktiga arbetsplatser i de folkrika urbana miljöerna.

Ovanifrånperspektivet visar att det har gjorts många ansatser att undvika resor i kollektivtrafik och att gynna ett individuellt resande. En del åtgärder har genomförts, och det har också före­kom­mit många förslag som inte kunnat genomföras av olika skäl.

Regeringen har bidragit med finansiering och i viss mån lättnader i regelverk, medan mer specifika åtgärder har gjorts på regional, kommunal och arbetsgivar­nivå, och även i form av frivilliga initiativ från näringsliv och civilsamhället. Den centrala rekommendationen att upprätthålla kollektivtrafikens turtäthet för att undvika trängsel i regional kollektivtrafik är den mest betydelsefulla åtgärden för grupper som har begränsade möjligheter att anpassa sina resvanor. Det har dock medfört stora kost­nader för regionerna och för rent kommersiella operatörer, som också har drabbats ekono­miskt av reserestriktioner och en dramatiskt minskad långväga turism. 

I skärningspunkten mellan ovanifrån- och underifrånperspektiven kastar utredningen ljus på den ojämna fördelningen av pandemins konsekvenser i olika yrkes- och samhällsgrupper. Otydligheter i ansvars­förhållandena riskerar att leda till att viktiga frågor hamnar mellan stolarna, till exempel: mellan verksamhetsutövare och personal, mellan myndigheter på olika nivåer och även på samma nivå, mellan myndigheter och upphandlade verksamheter, och inte minst mellan myndigheter och enskilda medborgare. I intervjuer och möten framgår det att samordning och flexibilitet samt goda myndighets­dialoger är viktiga förutsättningar för att få bukt med pandemins utmaningar och kunna nyttja oanvända resurser.

Förmånsbeskattningen och andra regleringar har visat sig utgöra hinder mot frivilliga insatser i krissituationer, både från myndigheter och från civilt håll. Det visade sig efter skogsbränderna i Värmland 2018, och det har också visat sig under pandemin när det till exempel gällt att ge personal tillgång till fri parkering, taxi eller andra tjänster från civilsamhället. Därför efterfrågar vissa aktörer undantagsreglering i dessa delar, i krissituationer.

I slutänden ökas krisberedskapen genom att berörda aktörer förutser och agerar innan en störning inträffar. Genom att planera för en kris skapas bättre förutsättningar för att hantera de långsiktiga effekterna av olika typer av åtgärder. Med detta i åtanke tydliggör utredningen att det finns goda skäl att utreda mer specifikt vilka åtgärder för arbets- och tjänsteresor som är särskilt lämpliga för att öka samhällets resiliens vid en framtida störning.

I statistikrapporten Resmönster under coronapandemin 2020–2021 (Trafikanalys Rapport 2022:5) går vi mer in i detalj på förändringar av resmönstren under pandemin.