Europaparlamentet

I slutet av maj hölls som bekant val till EU-parlamentet i alla medlemsländer. Valdeltagandet blev det högsta på tjugo år, och landade på drygt 50 procent. De två största partigrupperna – de konservativa (EPP) och socialdemokraterna (S&D) – förlorade för första gången sin gemensamma majoritet i parlamentet. EPP och S&D förlorade röster, medan liberalerna (ALDE) och den gröna gruppen gick framåt. Högerradikala och EU-skeptiska partier ökade också, men inte lika mycket som förväntat.

Framöver kommer det att krävas åtminstone tre partigrupper för att skapa en majoritet, vilket kan göra det svårare än tidigare att komma överens och fatta beslut. Liberalerna och de gröna kommer att få viktiga vågmästarroller. Ökningen för den gröna gruppen var valets största överraskning – de ökade från 50 till 67 mandat, framförallt tack vare höga röstsiffror i Tyskland och Frankrike, och det talas om en ”grön våg” i parlamentet.

I analyser av valresultatet talas det om ett mer fragmenterat och polariserat parlament, som också kan komma att försvagas gentemot rådet och kommissionen, eftersom man inte kommer att kunna ha en lika tydlig röst utåt. Det talas också om att framgången för de gröna, och deras nya roll som potentiella vågmästare, kan leda till att klimat- och miljöfrågorna får större genomslag i parlamentets arbete framöver.

Fördelningen mellan partigrupperna kommer att förändras något när Storbritannien lämnar EU. En del av Storbritanniens platser i parlamentet kommer då nämligen att fördelas ut till vissa andra medlemsländer (bl.a. kommer Sverige att få ytterligare ett mandat). 

Se valresultatet i detalj på parlamentets webbplats. 

Vad händer nu?

Direkt efter att valresultatet stod klart började parlamentarikerna organisera sig i partigrupper. Vissa parlamentariker är redan medlemmar i ett europeiskt politiskt parti och tillhör en etablerad grupp, men många nyinvalda behöver överväga vilken grupp de ska gå med i. Det finns också möjligheter att bilda helt nya partigrupper (för detta krävs minst 25 ledamöter från minst en fjärdedel av länderna). Senast den 26 juni ska grupperna rapporteras till parlamentets generalsekreterare.

Det nya parlamentet ska också välja en ny talman, vilket sker vid öppningssessionen den 2 juli. Omval av den sittande talmannen, Antonio Tajani, är möjligt. Vid öppningssessionen ska man också besluta om de olika utskottens storlek och sammansättning. Utskotten träffas sedan under de efterföljande veckorna för sina respektive konstituerande sammanträden, där man väljer nya ordföranden och vice ordföranden. När det gäller transportutskottet har bara 16 av de 49 ledamöterna blivit återvalda, vilket betyder att det blir många nya ansikten i utskottet framöver. Ordföranden Karima Delli är en av de som återvalts, liksom vice ordförandena Dominique Riquet och Tomasz Poreba.

Efter valet ska också en ny kommissionsordförande väljas, som ska ersätta den nuvarande ordföranden Jean-Claude Juncker, vars förordnande går ut den 31 oktober 2019. Enligt Lissabonfördraget ska Europeiska rådet (dvs. medlemsländernas stats- och regeringschefer) föreslå en ny ordförande, och de ska då ”ta hänsyn” till resultatet i parlamentsvalet. Den föreslagna personen ska sedan godkännas av parlamentet. Europeiska rådet sammanträdde den 28 maj, och gav då i uppdrag till rådets ordförande Donald Tusk att inleda sonderingar om lämpliga kandidater. Om rådet kommer överens om ett namn vid sitt nästa möte den 20-21 juni, så kan parlamentet rösta i juli. En stridsfråga gällande tillsättningen av ny kommissions-ordförande är om man ska följa processen med s.k. spitzenkandidaten (toppkandidater), som Europaparlamentet har varit pådrivande bakom och lyckades få gehör för efter förra EU-valet 2014. Enligt denna process ska man utse den kandidat till kommissionsordförande som företräder den partigrupp, eller koalition av partigrupper, som blivit störst i EU-valet. Men det är en modell som många stats- och regeringschefer har ifrågasatt. Det återstår att se hur Europeiska rådet väljer att agera. Läs mer om toppkandidaterna här. 

När den nya ordföranden slutligen är vald ska denne – utifrån förslag på kommissionärer från respektive medlemsland – sätta ihop ett förslag till ny kommission och presentera den för parlamentet i september. De föreslagna kommissionärerna måste sedan klara utfrågningar i respektive parlamentsutskott. Därefter kan parlamentet godkänna den nya kommissionen i oktober. Redan nu kan man konstatera att den nya kommissionsordföranden för första gången kommer att behöva inkludera en eller flera EU-skeptiska kommissionärer (bl.a. från Italien).